Den svenska standardflaskans historia

Innan standardiseringen

Längre tillbaka såldes öl på kaggar och småfat av trä och tappades av köparen ibland på flaskor för att det skulle vara lättare att hantera eller fina att servera ur.

År 1843 introducerades det Bayerska underjästa ölet i Sverige, och med det ökade ölets popularitet och efterfrågan på flaskor. Flaskor fanns i många olika utföranden och kunde se ut som de flaskor vi idag kallar bourgogne-, bordeaux-, och rhenvinsflaskor. Även stenkrus från Höganäs användes. Den vanligaste storleken var ett halvstop, 0,63 l. 

Runt 1880-talet började maskinella tappningsanordningar användas på bryggerier. I och med detta uppstod behovet av en enhetlig flasktyp, som kunde användas och återanvändas av bryggerier över hela landet.

Standardisering

Bryggeriägare Anders Bjurholm och korkfabrikören Emil Boëthius tog fram den första standardiserade ölflaskan. Yttermåtten var noggrant bestämda, formen anpassad för att lätt kunna rengöras och den skulle hålla för 100 turer mellan bryggerier och kund. Den kom i tre storlekar, baserade på det metriska systemet som under samma period infördes i Sverige. Storlekarna var 2/3, 1/3 och 1/6. De kallades ”hela”, ”halva” och ”kvart”. 1/3 (alltså 0,33 liter) blev snabbt den mest använda storleken. 1884 började bryggarna i Stockholm använda den standardiserade flaskan, och den kom därför att kallas Stockholmsflaskan. Två år senare antogs standarden av Svenska bryggareföreningen och började användas i hela landet. Den svenska ölflaskan var den första standardiserade flaskan i världen.

1929 började standardflaskor tillverkas med mynning för kronkork och och från 1933 tillverkas inga 33 cl-flaskor med den gamla knoppmynningen längre.

Färger

Standardflaskans färg bestämdes till brun, så pass ljus att man skulle kunna syna innehållet, men samtidigt mörk nog för att hindra att solljuset förstörde ölet. Under första världskriget stoppades importen av brunsten, som användes för att färga glaset brunt. Flaskorna gjordes då gröna istället. Den gröna färgen gav inte samma skydd mot solens UV-strålar som den bruna, men var lite bättre än klarglas.
1949 omarbetades flaskan och fick då en mer olivgrön färg, som gav nästan samma ljusskydd som den bruna färgen. 

Det förekommer också äldre standradflaskor i klarglas, dessa var avsedda för läsk och vatten.

Tillverkning

De första standardflaskorna togs fram vid Hammars glasbruk, men tillverkades sedan av många olika bruk i Sverige. Från början munblåstes de i en form och själva knoppen längst upp på flaskans hals (därav namnet knoppflaska eller knoppölflaska) lades på separat och formades med ett verktyg som heter regalinsax.

Hammars glasbruk var också först i Sverige med att 1909 införa maskinell tillverkning av flaskor. Vid maskintillverkning blev processen kortare eftersom allt kunde göras i ett svep, och inga extra moment för att forma halsen behövdes. Fler bruk följde Hammars exempel efter några år och införde hel- eller halvautomatisk drift. 1926 munblåstes inga ölflaskor längre, all produktion skedde nu genom maskintillverkning.

Idag är Limmared Sveriges enda kvarvarande förpackningsglasbruk. Returflaskan har fått konkurrens av PET-flaskor och sedan 2013 har inga bruna 33 cl-flaskor införts i retursystemet (i alla fall är detta det senaste årtalet som har setts på dessa flaskor). Minskande försäljning av lättöl torde förklara att behovet av nya flaskor inte har funnits. 

Däremot har ofärgade 33 cl förts in, senast i början av 2020-talet.

Märkning

På flaskans bröst märktes den genom prägling med en bokstav som angav vilket bruk som tillverkat den (ofta omgiven av stjärnor) samt sin volymstorlek. Bland de vanligaste kan nämnas Hammars glasbruk (H), Liljedals glasbruk (L) och Årnäs (Å). Bland de lite ovanligare finns t.ex. Brevik (Br) och Kungälv (K). Flaskor tillverkade före 1890 har hela ordet LITER utskrivet efter volymangivelsen, troligen för att Sverige under den perioden övergick till det metriska systemet. Därefter kortades det ner till LIT.
Från år 1900 märktes flaskorna med årtal i botten, då som 1900+1 osv. En del glasbruk märkte även med namn i botten.

År 1922 hade det uppdagats att långt från alla flaskor verkligen rymde 1/3 liter, och volymmärkningen togs bort. Samtidigt ändrade man årsmärkningen från att ske med siffror i botten till att anges med gemena bokstäver under glasbrukets märke på halsen. 1922 anges med a, 1923 med b osv.

Källor/för den som vill veta mer

Vår klassiska returflaska – de första 90 åren av Per Henriksson
Ölflaskor 1 och Ölflaskor 2 av Lars Sahlin
Glasboken av Carl F Hermelin och Elsebeth Welander
Resa till glaset av Lars-Olov Löf och Lars Thor
Boken om glas av Thomas Falk och Elisabeth Flygt, Glasforskningsinstitutet